I väst förklarade Aristoteles, en forntida grekisk filosof Aristoteles år 300 f.Kr., problemet med roterande rörelse med kugghjul av brons eller gjutjärn i den "mekaniska frågan". Båda de berömda grekiska forskarna Aristoteles och Archimid har båda studerat kugghjul. Greklands berömda uppfinnare Gutiisbios lägger in rean jämnt på kanten av den runda brädarbetsbänken, så att den passar in i försäljningshjulet. Han tillämpade denna institution på gravyren. Detta är omkring 150 f.Kr. På 100-talet f.Kr. uppfann uppfinnaren av Alexander Heron körsträckan och använde kugghjul i milmätaren. Under 1:a århundradet e.Kr. användes växeltransmissionsanordningar också på vattenhjulspulvertillverkaren tillverkad av arkitekterna i Rom. På 1300-talet började kugghjulen använda klockorna.
Under den tidiga östra Han-dynastin (1:a århundradet e.Kr.) fanns det mänskliga karaktärer. Under Three Kingdoms-perioden hade riktlinjerna och Ji Lili-trumbilarna antagit växelöverföringssystemet. Vattenrotationen som uppfanns av Jin-dynastin Du fördes till stenkvarnen genom kugghjulet till stenkvarnen. De tidigaste uppgifterna om växeltransmissionssystemet i historieböckerna är beskrivningen av vattentransporten som gjordes av Tang-dynastin och Liang Lingyu år 725. Vattentransportmätaren (se antika kinesiska timers) som gjordes under den norra Song-dynastin använder en komplex växel systemet. Mao Yuanyi från Mingdynastin spelade in en växellåda med "Wu Beizhi" (år 1621). På platsen för Anwan Anwan City, Hebei, som grävdes ut 1956, hittades ett kugghjul av järn med en diameter på cirka 80 mm i diameter. Produkter under västra Han-dynastin (206 till 24 e.Kr.). År 1954 grävdes fram en taggig bronsutrustning i Yijiaya, Yongji County, Shanxi-provinsen. Se de grävda redskapen från Tongkeng, det kan brytas som Qin-dynastin (221 till 206 f.Kr.) eller relikerna från den tidiga västra Han-dynastin. När det gäller användningen av taggiga växlar har inga textposter hittats hittills, spekulationer kan användas för att bromsa för att förhindra att axeln vrids. 1953 grävdes ett par bronsfigurer fram i Hongqing Village, Chang'an County, Shaanxi-provinsen. Enligt analysen av gravens struktur och situationen för gravföremålen kan kugghjulsparet bestämmas av den tidiga östra Han-dynastin. Båda rundorna är 24 tänder med en diameter på ca 15 mm. Hengyang och andra platser hittade också samma mänskliga karaktärsutrustning.
Redan 1694 föreslog den franske forskaren Philippe de La Hire först att den gradvisa öppningen skulle kunna användas som en tandkurva. 1733 föreslog fransmannen M.Camus att den offentligrättsliga linjen för rotationstandens kontaktpunkt måste passera noden på den centrala anslutningen. En extra momentan hjärtlinje följer hjälptänderna på hjälptandens form av den extra momentana linjen i den extra momentana hjälplinjen för de extra momentana linjerna längs det stora hjulet och de små hjulen. Kurvan är tillsammans, detta är Camus sats. Den tar hänsyn till ingreppstillståndet för de två tänderna; det etablerar tydligt konceptet med modern kontaktpunktsbana. År 1765 föreslog schweiziska L. i Schweiz EULER den matematiska grunden för den gradvisa analysen av tandformad analys, vilket klargjorde förhållandet mellan krökningsradien och centrumpositionen för tandformens krökning. Senare slutförde Savary denna metod ytterligare och blev EU-LET-SAVARY-ekvationen. Roteft Wulls bidrog till appliceringen av gradienttandsformen. När han föreslog att när det centrala avståndet ändras, har den gradvisa öppningsväxeln fördelen av konstant vinkelhastighetsförhållande. År 1873 föreslog den tyske ingenjören Hoppe att kugghjulet på olika tänder gradvis öppnades till tänderna när tryckvinkeln ändrades, vilket lade den ideologiska grunden för moderna växlar.
I slutet av 1800-talet hade principerna för utställning och tandning och det successiva utseendet av speciella verktygsmaskiner och verktyg som använde denna princip för att göra växelbearbetningen mer kompletta medel och visade gradvis enorm överlägsenhet. Så länge tandskärverktyget rör sig något från det normala ingreppsläget kan du använda ett standardverktyg för att skära motsvarande variabla växlar på verktygsmaskinen. 1908 studerade MAAG, Schweiz, förändringsmetoden och skapade en bearbetningsmaskin för tandbearbetning. Senare föreslog BSS, USA Agma och Tyskland DIN successivt en mängd olika beräkningsmetoder för att växla variabler.
För att förbättra livslängden för kraftöverföringsväxeln och minska dess storlek, förutom förbättring av material, värmebehandling och struktur, har den bågformade växeln utvecklats. 1907 publicerade britten Frank Humphris först en bågtandsform. 1926 erhöll schweiziska Eruest Wildhaber patenträtten för den franska bågtandsformade diagonalväxeln. 1955 slutförde Sovjetunionen ML Novikov den praktiska forskningen av bågformade kugghjul och fick Leninmedaljen. 1970 fick RRRM Studer det amerikanska patentet på dubbla bågväxlar. Denna utrustning värderas allt mer av människor och har haft betydande fördelar i produktionen.
Gear är en tandad mekanisk del som kan gripa in. Det används extremt mycket inom mekanisk transmission och hela det mekaniska området. Modern kugghjulsteknik har nått: antalet kuggformar är 0.004 till 100 mm; kugghjulets diameter är från 1 mm till 150 meter; överföringseffekten kan nå 100,000 kilowatt; andra.
Med utvecklingen av produktionen värderas stabiliteten i växeldriften. År 1674 föreslog den danske astronomen Rommer först användningen av den yttre linjen som tandkurvan för att få en stabil växel.
Under 1700-talets industriella revolution utvecklades kugghjulstekniken i hög hastighet och man forskade mycket på växlar. År 1733 publicerade den franske matematikern Cami grundlagen för tandnät; 1765 föreslog den schweiziske matematikern Euler att man skulle använda en gradvis öppning som en tandkurva.
Tänderna och tandmaskinerna som dök upp på 1800-talet löste problemet med massproduktion av högprecisionsväxlar. År 1900 var Puford en differentialanordning på tandmaskinen, som kunde bearbeta det sneda kugghjulet på tandrullen. Från och med då populariserades tandvalsrullningsutrustningen. Väsen
1899 implementerade Lashe först en transformatorplan. Den variabla växeln kan inte bara undvika skärning av hjultanden, utan kan också matcha centrumavståndet och förbättra växelns bärförmåga. 1923 föreslog Wildhabe, USA, först redskapet för bågtandens kontur. 1955 genomförde Sonovokov en fördjupad studie av bågväxeln, och bågväxeln användes i produktionen. Bärkapaciteten och effektiviteten hos denna växel är hög, men den är inte lika lätt att tillverka som den gradvisa öppningsväxeln, och den behöver förbättras ytterligare.







